Ett liv i lyx...

Läste denna krönikör på Aftonbladet...

 

 

Man blir lätt missledd av alla lyckliga bilder och soliga historier som är det enda man ser som statusuppdateringar och vad många inte förstår är att livet är inte hela tiden så lyckligt. Ser jag bara till mig själv kan jag ärligt erkänna att de gånger det går långt mellan statusuppdateringarna är mitt liv inte det lyckligaste för tillfället. Men jag gräver inte ner mig i skiten så att säga utan väljer att hitta mina små solstrålar i livet som håller mig flytande tills livet blir lättare igen och då delar jag gärna med mig av mina lyckliga stunder om än falska ibland

 

De tråkiga stunderna vill jag inte dela med mig av mest för att om någon skulle gilla en status som för mig är jobbigt känslomässig skulle jag bara villa slå en knytnäve i ansiket på han/hon. De jobbiga delarna av ens liv är de mest känslomässiga och jag måste säga att många inte verkar ha en förståelse för när man helt enkelt bara ska hålla käft och hålla i handen för att visa att man finns där. Oftast behövs inte mer eller krävs mer...

 

 

Sedan allt blossade upp med SD har jag funderat på vad som är "svenskt", lite sent vet jag men det är ett viktigt ämne att tala om... Själv ser jag inte människorna jag möter varje dag som mer annorlunda än mig, ja de har en annan bakgrund/religion än mig men vad gör det?! Det är inte bakgrunden eller religionen som avgör hur och vad vi gör som människor, det är upp till individen.

För mig är "svenskt" Allsång på Skansen, religions- och yttrandefrihet, jordgubbar på midsommar, Gävlebocken vid jul, blommig falukorv, IKEA, kaviar, vänliga människor, familjen, husvagnssemester, samhällsutveckling, fri skola, valfrihet, Melodifestivalen, Kalle Ankas Jul...

Listan kan göras lång men för mig har aldrig det svenska representerat av vilken färg på huden du har eller vilket gud du väljer att tillbe. Inte heller var du kommer ifrån utan snarare vart du är på väg.