Ett liv i lyx...

Föreläsningen och lektionen idag bestod av frågor kring barns språkutveckling vilket förde mina tankar tillbaka längs memory lane...

 

Så dagens lektion förde mina tankar tillbaka till min tid i Frankrike när jag genom hästmänniskor och en 6-årig flicka, E, försökte lära mig franska. Stalltjej L var oxå där för att arbeta med hästarna men hon kunde redan franska vilket underlättade mitt jobb något gigantiskt. Jag vet inte hur det skulle varit eller gått utan henne. Hur som helst, tillbaka till språkutveckling och på vilka olika sätt man kan ägna sig åt språkutveckling.

 

Jag kommer nämligen ihåg hur vi, jag och L satt i  the Clubhouse tillsammans med E ch läste ur en fransk-svensk ordlista. Tråkigt tycker ni men jag satt och läste orden högt på franska för att sedan låta Lotta och E turas om att säga vad orden betydde. Ni förstår L vill träna upp sin franska mer och E behövde träna upp sin svenska då hennes mamma. alias min chef, är svenska och de hade släktingar i Sverige. Så tillsammans kan man säga att vi alla tränade språkutveckling fast på olika sätt/plan. Jag tränade mitt uttal, L sina franska ord och E tränade upp sitt ordförråd i svenska.

 

Inte så dåligt måste jag säga för en blivande svenskalärare som inte visste det själv för 4 år sedan...

Det är konstigt hur attraherad man kan bli i en karaktär ur en film. Det är som att filmen blir ett sätt att leva ut våra drömmar och fantasier, ett sätt för oss att uppleva en tid och plats som annars är omöjligt att uppleva.

Jag såg Cloud Atlas igår, en rörig men bra film. Precis som när jag hade sett Les Mis blandas många olika känslor inombords, tankar om meningen med livet och livet efter detta, om reinkarnation och universums sätt att visa oss vår väg genom tidens och rummets väggar.

 Som en del vet gillar jag att läsa, helst romaner/sci-fi/fanatsy men jag gillar även de flesta av litteraturen till mina kurser, tidningar, texter osv. En del böcker gör större intryck än andra. En av dessa böcker är för mig "Matildas sista vals" av Tamara McKinley. Denna bok var den första "vuxen" romanen jag läste som bokfrälst barn. Den stod i mammas bokhylla och efter att ha läst den, gav hon den till mig (efter lite tjat från min sida).

 

"Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen, Kyrkan eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång.

Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är föräldrars kärlek mot sina barn, se också agape. Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion.

Kärleken kan också bestå av en biologisk attraktionskraft av sensuell eller sexuell natur. I det senare fallet kan känslan vara mer allmän, så kallad romantisk kärlek, eller mer konkret åtrå, också benämnt libido."

För mer fakta om kärlek se källan: Wikipedia

Charlotte Lundgren är vår föreläsare under kommande fem föreläsningar och hon kan motivera/inspirera som få jag har hört innan. En av de första sakerna hon fick oss att förstå är att vi gör oss själva "en jävla stor tjänst" om vi faktiskt gör som schemat säger och läser det vi ska inför föreläsningarna. Vi kommer förstå så mycket bättre då allt hon säger då.

 

Hon har rätt men det är inte många som verkligen förklarar det för oss. Lotta, som hon kallas, är rak på sak, har attityd och åsikter men är även tydlig med vilka "regler" som gäller i hennes föreläsningssal. Hon förklarade till exempel att när hon ställer en fråga förväntar hon sig ett svar. Punkt. Inget krusidull eller lockande eller pockande utan bara så här är det. Lär er eller skit i att bli svenskalärare, lite den känslan får man...

 

Sen att det hon föreläser om svensk grammatik, satsgrammatik, som är lika flytande som glass i solen. Det finns regler men det finns lika många undantag som bara är. Hur ska jag lyckas förklara det för eleverna: Detta är svenska skrivregler men det finns lika många undantag för vårt språk är levande, det förändras hela tiden. Men Lotta är inspirerande att lyssna på, jag vill bli en lärare som hon.

Det finns få filmer jag anser man verkligen måste uppleva på bioduken. Les Miserables är en av dem...

 

Hela filmen igenom satt jag klistrad med blicken på duken, rädd att missa så mycket som en sekund. Men hur mycket man än försöker är det en sådan film att du kommer ha missat något, man måste se dne igen och igen och för varje gång upptäcker man scener, bilder, ögonblick man missade förra gången. Du försöker skratta åt de få skämt som påtalas men misären filmen speglar i det franska samhället är överväldigande. Du kan inte skratta hur man än försöker, kanske dra på mungipan.

 

En film så fantastisk med en skådespelarinsats utan dess like gör att alla går ifrån biografen berörda, funderande och döva för allt annat med en gnutta hopp om att i all misär finns ändå ett litet hopp om kärlek, värme och frihet.

 

En MÅSTE ses!

 

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=0r8F3_Pvw3g

 

Efter en något deppig helg med en förkylning som inte riktigt vill följa vanliga mönster och mat som är vad gäller det mesta är helt smaklös, kan jag ändå konstatera att vårkänslorna har börjat frodas i mig. Efter en deppig helg som ändå varit full av mer sol än på flera månader börjar det värka i kroppen av bara tanken på vårens ankomst.

 

Ni vet den där känslan av värme på din kind av solens lena strålar eller doften av när jorden sakta men säkert blir synlig igen eller fåglarna som kvittrar högre och högre tills det enda man känner är solens värme och doften av vår i luften!

 

Så med tankar på våren kommer jag överleva ännu ett par månader för ännu är vi bara i början av februari...

 

Ni vet när man hör talas om människor som gjort fynd för att sedan bli rika på fyndet? Ofta tänker man på guld och ädelstenar, eller varför inte en riktigt gammal bil eller något annat antikt som är värt hur mycket som helst. Men jag tror inte ni har hört talas om att man kan bli rik på att hitta valspya. Valspya är tydligen otroligt eftertraktad inom parymindustrin, så pass eftertraktad att man kan bli miljonär.

 

Det kommer i alla fall Ken Wilman (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16163948.ab) bli så om jag någon gång vill hitta något som kan göra mig rik så är det valspya. För hur många kan skryta med att de har tjänat pengar på spya, inte många det kan jag lova!

Man möts varje dag av människor som kommer påverka ditt liv på ett eller annat sätt. Mannen som låter dig gå före i kön då du bara har ett par varor och han har en hel vagn. Busschaffören som ler glatt när man hälsar. Cyklister som tränger sig i cykelkön. Mamma som ringer och frågar hur du mår. Möten som påverkar hur man mår men även hur du kommer fortsätta din resa under dagen. En del personer berör mer än andra resan mot livets glädje och harmoni. För mig finns det flera personer som hjälper mig hitta balansen och glädjen i att leva.

 

En person som påverkat mig mycket är Paulo Coelho, en författare som påverkar tankar lika mycket som sinnet. Han har skrivit böcker som till exempel Alkemisten och Valkyriorna. Hans böcker sträcker sig till att få människor att se det sanna värdet i sin omvärld och i sina medmänniskor. Hans berättelser ger perspektiv på livet och dess stävan till balans i en värld så fylld av hat och våld. Man ska möta sin omgivning med förståelse för det oförändliga och det som vi faktiskt kan påverka. Han berör människor till både sinne oh själ.

"Even you, the person asking the question. ‘I’m useless’ is the answer you give yourself. Soon that answer will poison you and you will die while still alive, even though you still walk, eat, sleep and try to have a little fun whenever possible.

Don’t try to be useful. Try to be yourself: that is enough, and that makes all the difference."

(Paulo Coelho, paulocoelhoblog.com)

Jag vet inte hur det började för er men för mig började det så här : http://youtu.be/RvnkAtWcKYg

 

Enda kanal till omvärlden förutom internet var musikkanaler på Tv och då på franska, mest med fransk musik men händelsevis annat amerikanska, tyskt... mm. En dag visades en bra musikvideo med ett bra band som tydligen skrivit låten till en film. Intressant, ladda hem filmen och den visade sig handla om en flicka som blir kär i en vampyrpojke. Väldigt bra film som baserades på en bok, givertvis måste nu boken inhandlas och läsas i tråkighetens mest stillsamma hörn. Förvåningen och lyckan blev stor när det visade sig finnas fler böcker.

 

Förvåningen blev ännu större när semestern över jul och nyår visade HUR KÄND filmen/böckerna faktiskt var. Oj Oj!!! En hysteri utan dess like med skrikande tonårsflickor, papparazzi, kärlekshistorier och Gud vet vad. Att hitta Robert Pattisson i en folkmassa bestående av fans skulle vara som att leta efter en nål i en höstack. Som sagt en hysteri utan dess like. Så efter att ha inhandlat den sista boken i serien omkring påsk (vid mitt sista hembesök i Sverige innan hemresan) åkte jag tillbaka till min bubbla i Frankrike där allt började med en musikvideo...

Nu är det nya året påbörjat med tentaplugg och kompishäng men vad gör det när hela världen tycks vara upp och ner!?

 

Små saker som har växt och nu är i lavinartad karaktär får mig att se rött. Varför ska det vara så svårt för människor att se varandra, sina egna och andras begränsningar men framför allt att kunna samarbeta! Inför det nya året kommer många löften om bättre hälsa, mer energi, bättre livskvalitet men vad inte många människor verkar förstå är att vår hälsa, energi och livskvalitet beror till största delen av människorna vi väljer att omge oss av och hur vi väljer att mota våra medmänniskor.

Många tänker att detta ska bli deras år av positiv anda, men det första som händer är att de gräver ner sig i samma skit som var förra året, det är trots allt bara några dagar sedan. Det är som en del i dikten från Expressen (http://www.expressen.se/kultur/12-12-31/) säger:

"Nästan inget blev som vi hade tänkt.
Nästan allt fortsatte som vanligt.
Världen gick under, igen och igen."

 

 

 

Efter nästan en vecka med musikhjälpen i öronen/högtalarna kändes det tomt idag när man inte längre kan sätt så SR och lyssna på alla galan upptåg. Deras humor, känsla för det komiska och deras värme till alla människor som skänker sin tid och sina pengar är beundransvärd! Oavsett hur lite eller hur mycket pengar människorna skänkt fick alla som steg in i buren ett stort tack, pengaklirr i radio och en varm kram.

 

Att Musikhjälpen sedn bara under 5 år gått från 3 miljoner till att i år kunna skänka drygt 23 miljoner är helt fantastiskt, allt tack vare svenska folkets hjärtan. Inte bara här i Sverige gör vi avtryck, när man får höra om en göteborgare som räddar en kvinna i Kina från att drunka (http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1158532-goteborgare-raddade-kvinna-i-kina) för att ingen annan verkade kunna då visar det den bild av Sverige som vi borde visa upp!

 

Varför höja rösterna kring något som är över 80 år gammalt, från en tid när mänskliga rättigheter inte var befintligt? Visst finns det något nostalgiskt över filmen, det medger även jag, men alla som motsätter sig en förändring tänkt att ta bort den steroetypiska bilden som förr fanns över andra människor får väl köpa den. För nu utgör den bara en historisk syn på stereotypa "raser" som vi i dagens samhälle borde vilja "bränna" bort från våra barns näthinnor och skämmas för vad världens invånare en gång i tiden gjorde och ansåg.

 

Nej vi gör det inte offentligt nu men med tanke på den debatt och det stöd SD får allt mer är vi inte långt ifrån... Så vart ska vi lägga fokus, på en 80 år gammal film eller på dagens politik påväg att ge främlingsfientliga mer makt i vårt land? Hur vill du vara svensk, som Musikhjälpen och göteborgaren eller som SD?

 

Alla som har häst vet att när hösten och kylan kommer blir även hästens päls tjockare. Fram åker klippmaskinen och ett par timmar senare ligger all päls på golvet och hästen ser ut som en felklippt pudel. Nu ska jag inte tala om hur konstigt det ser ut med en klippt häst för det är trots allt det enda positiva med den tjocka pälsen är att man får leka med klippmaskin på hästen ett par timmar :)

Något som även lockas fram är minne från olika hästar jag klippt och det har blivit några stycken genom åren. Min försökskanin var min första foderponny och tur var väl det att vi inte åkte någonstans under den första vintern. Jag har blivit bättre kan jag ju meddela! Ett exempel var när jag tillbringade mitt år i Frankrike och alla hästarna skulle helklippas (dvs från öronspetsen och hela benen, se de såg snarare ut som naken hundar än felklippta pudlar). Vi hjälptes åt, jag och Lotta, även om det blev många hästar på mig då Lotta hade fler hästar att rida. En hästägare, tonårstjej, ville göra detta själv och det gjorde hon men den hästen såg varken ut som en naken hund eller pudel, snarare en häst med skabb. Så det blev lagt på mig att fixa till hästen för veckan efter skulle de ut på en tävlingen jag har för mig det var franska mästerskapen i dressyr. Jag kan inte påstå att hästen såg fin ut men det blev i alla fall lite mindre "skabbigt" efter min klippning men hon fick leva ett par veckor med en häst som hade "skabb". De andra gångerna lät hon mig klippa hästen från början...